"Mikael Jalving, dansk debattör, författare, föredragshållare och politisk kommentator på Jyllands-Posten, gav den 24 februari ut ut Absolut Sverige – En rejse i tavshedens rige (En resa i tystnadens rike). En bok om tillståndet i vårt land sett ur en dansk synvinkel. PI kan dessutom exklusivt erbjuda våra läsare ett utdrag ur boken – översatt till svenska – som kan beställas ifrån Jyllands-Postens förlag eller Adlibris."
Från Rinkeby till Berns Salonger
Det regnar ner aska från Island, och Stockholm är som förvandlat till inspelningsplatsen för Blade Runner: Director’s Cut. Jag sitter med mina anteckningar och tankar upp mig på kaffe och godis, medan jag nynnar med till ”Columbus” av den svenska popgruppen Kent på YouTube:
Stockholm vaknar långsamt
På droger och på sorg
Stockholm vaknar långsamt
Och jag är full igen.
Snön hyr ut sin oskuld
Till hela Kungsholmen.
Videons bilder av en vindpinad, dunkel och giftgrön metropol påminner om det jag ser utanför fönstret. Hemskt. Jag tar mig samman, lämnar hotellet och går ner på Centralstationen för att få tag på en biljett till nattåget till Köpenhamn. Den stora hallen är omgjord till en lounge för horder av väntande, som betraktar nummerskylten som berättar om vem som expedieras nästa gång, som en avgud. SJ måste tjäna en förmögenhet idag. Utanför lugnar det ner sig. Ger upp väntandet på min tur i kön och tar istället tunnelbanan till Rinkeby i nordväst, området som har namngett den beryktade Rinkebysvenskan, därför att arabiska och många andra tungomål här blandas med svenska i en besynnerlig cocktail.
Inne i tunnelbanans linje 10, har jag samma känsla som i bussen till Rosengård i Malmö. Vid Sundbybergs Centrum kliver de sista vita av. Tre stopp senare är vi i Rinkeby.
Jag traskar ut från stationen och sätter mig på en bänk utanför Ungdomens Hus, ett stenkast från den skola, som jag ett par månader senare läser om i svenska medier för att den blir nedbränd under oroligheter, som av ögonvittnen beskrivs som krigsliknande tillstånd.
Bråket började en måndagskväll, då några av de unga invandrarpojkarna uppenbarligen blev nekade tillträde till en skolfest, därefter uppstod det bråk på gatorna runt om skolan.
Stora polisstyrkor stoppade oron, men på tisdagskvällen så var det dags igen. Först blev den lokala polisstationen helt förstörd, sen blev skolan antänd. Då brandväsendet och polisen ankom till området, så blev de stoppade av ett regn av gatsten. Först ett par timmar senare så kunde man börja släcka branden. Då var det för sent för att rädda flera av husen. Medierna rapporterade om elva andra påsatta bränder och förstörelse mot hus och bilar.
Fem dagar senare var 2,8 miljoner kronor för återuppbyggnaden av skolan insamlade från svenska företag. Bland bidragsgivarna fann man Tele 2, Swedbank, H&M, SEB, Stadium och Astra Zeneca. ”Nu får ungdomarna en ny chans”, stod det triumferande i dagstidningen Dagens Industri, och alla verkade vara glada. Geronimo Unia, projektledare vid skolans mentorsprogam och skolans grundläggare stod med en stor check av papp från Nordea mellan sig, i resterna av den nedbrända byggnaden. Tidningens chefredaktör, Peter Fellman, som å DI:s vägnar hade skänkt 75.000 kronor, fastslog iklädd beige jacka, att i verksamheter i ett modernt samhälle så tar man ett socialt ansvar. Det vill säga betalar för andras ödeläggelse. Och kommunen lovade att skolan skulle stå klar till hösten. När något brinner ner i Sverige, så blir det snabbt uppbyggt igen. Det kan gott vara så, att brandväsendet inte kan komma fram eller helt enkelt blir förhindrade att göra sitt arbete, men i gengäld så samlar sig rikets goda krafter – och betalar. Nu ska vi alla hjälpa till. Och det gjorde de. Alla de som inte hade satt eld på skolan. Ordningen blev återställd. Några hade tagit på sig räkningen. Problemet var löst. Eller var det det? När bli skolan nedbränd nästa gång? Jag frågar inte detta för att jag hoppas att det ska ske igen, men för att det enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap var 457 skolbränder i Sverige 2009. Varav 225 var påsatta, de flesta av 15-16-åriga pojkar.
Idag, denna fredag, så brinner inget, den livfulla stämningen är hög. Fredagsbönen börjar snart. De unga pojkarna som sitter överallt och pratar högljutt på arabiska. Jag räknar vita ansikten och efter en kvart har jag lyckats hitta tre. Tre vita under en kvart i Rinkeby, en myllrande fredag. Troligen ett svenskt rekord.
På torget säljs det frukt, grönt och blommor, och stationen är hektisk. Solen tittar fram. De flesta flickor och unga kvinnor bär slöjor, färgglada; färre bärs av de vuxna kvinnorna. Här är slöja ett tecken på ungdom. Traditionen återföds. De gamla normerna vänder tillbaka.
Enligt den kvinnliga sociologiprofessorn Marnia Lazreg, så är det att gå med slöja inte bara ett spontant och individuellt beslut, utan snarare ett uttryck för en social enighet. Hur personligt det än kan framstå att välja slöja framför ett öppet ansikte, så ingår slöja i en global kampanj ledd av män, framhäver hon i boken Questioning the Veil: Open Letters to Muslim Women. När man pratar om kvinnor och kvinnors klädsel, så måste man således också prata om män; de män, fäder och söner, som offentligt och i familjen säger hur viktigt det är för hustrun, dottern och systern, att hon döljer sin ynnest för mannens begärande blick. Annars åker hon som vi vet direkt till helvetet, där det trots allt är något varmare än en varm sommardag i Rinkeby.
Samma Marnia Lazreg berättar också att slöjan inte bara är ett stycke tyg, utan även ett fråntagande av de muslimska kvinnnornas rätt till sin egen kropp och fysiska utseende. Fråntagandet är organiserat. Av män i alla åldrar. Istället för att hjälpa till med anpassning och integration, så tillser beslöjningen i varierande grader av kvinnans kropp, att hon återanpassas in i slöjkulturen genom en lång rad av motsägelsefulla argument.
Till exempel så hävdas det ofta att slöjan ger den tilltäckta kvinnan en större anständighet. Kanske det, ja. Det kanske verkar så i Rinkeby vid första ögonkastet. Placeras denna anständighet emellertid under ett mikroskop, så ser vi, att slöjan är ett svar på att den biologiska klockan tickar med snabbare fart i de muslimska kulturerna, än den gör i andra kulturer. Enligt denna logik är kroppen skamlig. Det vill säga, den kvinnliga kroppen är skamlig. Precis lika ”naturlig” som pojkkroppen är, lika ”kulturell” är flickkroppen. Medan pojkarna obekymrat kan förbli i ett slags naturtillstånd som ädla vildar, blir flickorna ganska tidigt föremål för översocialisering med målet att beskydda dem mot andra män och därmed höja deras sexuella värde. Således förnekas kvinnorna från en tidig ålder en mycket viktig del av det mänskliga livet, deras individuella sexualitet, så länge som en anständig kvinna primärt är muslim och sekundärt är kvinna.
Anständigt? Inte enligt Marnia Lazreg. För henne symboliserar slöjan en vilja att dölja varje individuell, familjär, social och etnisk skillnad mellan kvinnorna genom att åter introducera den lägsta gemensamma nämnaren, så att miljoner av kvinnor vandrar rakt in i återupprepandes sterila fälla.
I Rinkeby sitter det parabolantenner som svampar på de låga hyreshusens balkonger. Grundfärgen är kritvit med oranga nyanser. Endast stenblocken mellan gångarna påminner om att Rinkeby är byggt på nordisk berggrund.
Inne på Salong Said kan herrar bli klippta för 100 kronor, damer för 180 kronor. Vid sidan av ligger Ria Money Transfer, lite längre bort en Western Union. Har du pengar så sänd dem söderut. Har du inga, så gå till kommunen. Under tiden så bär nordanvinden in ljudet av tung godstrafik över klippor och bostadsområden, och tio minuters gångväg från stationen är det folktomt, jag är helt ensam i Rinkeby.
I Dagens Nyheter, som verkar ha specialiserat sig på enbart goda nyheter, när det gäller invandringen och relaterade ämnen, så har jag läst att en grupp unga människor hade grundlagt landets första hoppförmedling i Tensta, nästa station på linje 10. Tankegången var, att om man vänder sig till arbetsförmedlingen för att få ett jobb, så kan man vända sig till hoppförmedlingen för att få hopp. De unga människorna skulle göra ett svenskt Harlem i Tensta, ett nytt kvarter precis som Söder i Stockholm, ditt kultur, kapital och kreativa människor söker sig. Stadsdelens 90 nationaliteter och 137 olika språk utgjorde en enorm potential, lovade man på hemsidan, ”Love Tensta”, där ett manifest för integration bland annat frågade varför man inte snarare ser det mångfaldiga Tensta som integrerat och den homogena villaförorten, Djursholm, som segregerat?
På en offentlig informationstavla i Rinkeby annonserar en sliten affisch, att man kan träna sin svenska över en kopp gratis kaffe på biblioteket varje fredag från klockan 13 till 14, men jag ser ingen som sitter och övar på biblioteket. Vad jag jag däremot ser, uppe från biblioteket, som ligger på andra våningen, är folk som kommer ut från fredagsbönen i moskén på första våningen.
Svenska eller fredagsbön? Tack, fredagsbön; svenska är ju så yesterday. Jag går ner i folkmyllret. Från moskén kommer flera hundra män i företrädesvis mörka kläder, de flesta med mörkt och krulligt hår, antagligen somalier. De kramas och pratar högt och glatt, svenska, arabiska, somaliska, språk, jag inte förstår. En ung man i vit kaftan och röd palestinasjal, som ser ut som imamen, passerar mig precis när hans mobiltelefon ringer med tonerna från ”Smoke On the Water”.
Därefter kommer kvinnorna ut, tilltäckta, en och en eller två och två, dämpade, allvarliga och i bruna, gröna och ljusa färger. Jag glider med mängden ner mot torget och ner i underjorden, en otrogen bland de rättroende, organiskt omsluten av människor och tyst glider jag in mot city, station efter station och plötsligt är allt vitt igen. Efter den första klunken av Planter’s Punch på Berns Salonger, så är kontrollen återtagen. Under de stora kristallkronorna sitter små sällskap och inmundigar en eftermiddagsbit och ett glas. Det enda som saknas, är Josephine Baker i en nederdel av bananer, men hon har varit här precis som August Strindberg, Frank Sinatra och Louis Armstrong och andra stjärnor från den västliga världens hjältegalleri. I de röda plyschklädda stolarna känner jag hur tröttheten sätter in . Jag är slut. I Berzelii park torkar solen jorden och träden. Jag försvinner bort och vaknar först då servitören kommer och presenterar mig för en räkning på 350 kronor.
Fri översättning: Fröken Sverige
"GÖTEBORG. Ännu en grupp tonårsflickor i Göteborg har avslöjats med en rad allvarliga brott. 
/Fröken Sverige - röstar självklart på www.sverigedemokraterna.seGe bidragAnser ni att bloggen är viktig och bör leva vidare ?Hjälp till att stötta den, genom att skänka ett bidrag till Jihad i Malmö´ s postgiro/plusgiro 76 78 42-8, glöm INTE att märka betalningen med "FS".
