Blattesvenskan

”Blattesvenskans” berikande eller fjärmande diskuteras flitigt i media i dagarna. Den enorma uppståndelsen kring ämnet har inte bara ställt författare, intellektuella och språkforskare mot varandra utan också frambringat en djup och grundlig osämja mellan bröder och systrar, unga och gamla och elever och lärare.

Shuu bre Kurdman? Cok nice guss, eller hur? Aboo, yaoo, småler en femtonårig pojke i förbifarten när han ser mig och Lisa sitta på skolgården och njuta av eftermiddagssolen. Han förstärker sin något svävande kommentar genom att samtidigt blinka ”broderligt” mot mig och rusar sedan iväg till sina basketspelande klasskamrater. För Lisa, som sitter med slutna ögon och ler välkomnande mot den efterlängtade vårsolen, är språket pojken talar totalt främmande.


Å ena sidan hävdar tidningen Gringos unga och av någon underlig anledning arga skribenter med bestämdhet att Rinkebysvenskan talas av två ”exkluderade” miljoner svenskar – vilket naturligtvis stämmer lika lite som deras påstående om att miljonsvenskan är en dialekt av det svenska språket.

Att – som Gringo gör – pådyvla två miljoner människor Shuubresvenskan är respektlöst och kränkande mot alla de människor som dagligen kämpar och sliter för att lära sig korrekt svenska. Denna så kallade ”dialekt” är för många ungdomar och vuxna – invandrare som svenskar – synonymt med inkompetens, okunnighet och integrationsfientliga invandrarungdomar som vägrar lära sig det svenska språket.

Å andra sidan menar litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström med flera andra att förortssvenskan är ett tilltrasslad, förvirrande och sexistiskt grabbspråk som endast talas av ett par tusen tonåringar i de segregerade förorterna.

Läs mer på Josef Kurdmans blogg, där han även har flera intressanta blogginlägg som berör invandring/integration.

Se även den mycket läsvärda artikeln i DN, där Kurdman intervjuas om invandrarna som vänder det svenska samhället ryggen, som Galenzo uppmärksammade nyligen.