"Dissar man islam uppfattas man som en modig sanningssägare av vissa. Lika ofelbart kommer andra att se en som en feg populist som törstar efter majoritetssamhällets uppskattning. Detta är frustrerande då det enda jag gör är att säga min åsikt, vilket varken är modigt eller fegt.
Modigt vore att skriva samma saker i Iran. (Anonymt! Med namn och bild vore det bara jävligt korkat.) Fegt hade det varit att förneka mitt ursprung under de 20 år som jag har bott i Sverige.
– Är du muslim?
Om personen i fråga verkade gilla mig sa jag att jag var sekulär muslim.
Ett nej skulle ha varit lika sant (jag var trots allt inte religiös) och dessutom besparat mig en massa följdfrågor, men sa jag nej kunde ju den personen tro att jag var schyst för att jag inte var muslim.
I 16 år försvarade jag islam: ”Det som sker i Iran är inte riktig islam utan en vulgär form av den, baserad på idioters missförstånd av riktig religion”. Så sa jag till frågande svenskar.
Så läste jag Koranen för första gången! Första reaktionen var: Vilket skräp! Jag hade antagit att den var som Bibeln; hyfsat vacker poesi här och där gör att man kan stå ut med delarna där en småsint hämndlysten gud utplånar allt och alla.
Jag fortsatte läsa; än idag envisas den vackra poesin som påstås finnas i Koranen att gömma sig för min blick."
Läs HELA Nima Daryamadj´s utmärkta debattartikel här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar