När riksdagen i går röstade för att Sverige förlänger sin militära insats i Libyen valde Sverigedemokraterna att stå fast vid sina tidigare ställningstaganden om att Sverige i stället bör fokusera på humanitära insatser.
Vi är visserligen inte principiellt avvisande till att delta i militära operationer utomlands, men detta betyder inte att det är självklart att Sverige måste delta i alla typer av internationella krigsoperationer. Vår inställning bygger på att ett svenskt deltagande förutsätter ett tydligt uttalat syfte med operationen, över hur lång tid den kan förväntas pågå och hur omfattande den skall vara. Så är inte fallet med denna operation.
Inte heller är det, av regeringens proposition att döma, klart att Sveriges insatser om en bordningsstyrka eller informationsoperationer efterfrågas.
Trots detta vill man nu besluta om att bidra med en insats till en kostnad på ytterligare 115 miljoner kronor – pengar som tas från andra delar av försvaret, vilket reda nu går på knä och knappt kan uppfylla kravet om att försvara vårt eget territorium.
Inför Libyenpropositionen tidigare i vår varnade SD för att det fanns risk för att flera av de andra länder som deltar i operationen successivt skulle vidta allt mer långtgående åtgärder i kriget, så kallad mission creep. Vi menar att just detta nu har visat sig stämma. Nato har tagit klar ställning för ett avsättande av Kadaffi och för Sveriges del föreslås alltså nu ett utökande av spaningsuppdraget och marktrupp. Vad blir nästa steg? Vi kan se hur FN-resolutionen tolkas väldigt olika.
Utrikesminister Carl Bildt (M) har själv tillhört ett bolag som samarbetat med Kadaffiregimens blodiga diktatur och tjänat pengar på den libyska oljan. I februari var han inte beredd att stödja vare sig den ena eller andra sidan. Nu helt plötsligt förespråkar han både insatser och förlängningar av desamma mot diktatorn. Och det är klart. Det är ju aldrig är bra att satsa på en förlorande häst. Då är det bättre att byta häst.
Utrikesutskottets ordförande Karin Enström (M) hävdade under fredagens debatt att det vore ett bakslag för de krafter vi stödjer om vi inte skulle förlänga insatsen. Vilka är dessa krafter? Det är fortfarande så att det finns tecken på att rebellsidan inte nödvändigtvis utgör ett bättre alternativ för Libyens utveckling än vad Kadaffi är.
Dessutom har befälhavare på rebellsidan medgivit hur de eller deras mannar tidigare har slagits mot amerikanerna i Afghanistan och Irak – de utgör med andra ord representanter för samma grupper som våra soldater i Afghanistan bekämpar varje dag. Skall vi nu skydda samma personer i Libyen?
Vi betvivlar inte att det finns ett rättmätigt missnöje med Muammar Kadaffis diktatur. Vi betvivlar inte heller att det finns goda intentioner hos en del av dem som deltar i upproret, men olyckligtvis finns det inte särskilt mycket som talar för att rebellsidan kan komma att bli basen för en friare och mer demokratisk utveckling i Libyen. Libyen är ett klansamhälle och vad rebellerna verkligen vill se för utveckling, annat än att få bort Kadaffi, är det ingen som vet.
Vår inställning är att Sverige, under rådande omständigheter, inte bör delta i militära operationer i Libyen och att resurser i stället bör läggas på humanitära insatser, på plats, för att hjälpa dem som flytt Libyen sedan oroligheterna inleddes.
Anser ni att bloggen är viktig och bör leva vidare? Hjälp till att stötta den genom att skänka ett bidrag genom Paysonknappen eller till Jihad i Malmö´ s postgiro/plusgiro 76 78 42-8, glöm INTE att märka betalningen med "FS". Tack för Ert stöd!
/Fröken Sverige - 6 år i svenska folkets tjänst 
