Lars Leijonborgs nyhetsbrev idag:
Igår tog jag emot en representant för det amerikanska utrikesdepartementet, Farah Pandith, som ville diskutera frågan om utbildning av imamer. Jag tänkte ägna huvuddelen av det här brevet åt just den frågan, eftersom det kommit en del frågor och invändningar.
Fortsatt debatt om imamutbildning
Jag frågade i mitt förra brev vad ni ansåg om att införa en svensk utbildning för imamer. Ungefär 68 % av er tycker att det är en bra idé, och många lämnar intressanta förslag om var i utbildningssystemet en sådan utbildning passar bäst, och vad den i så fall bör innehålla.
"Vore kul om man kunde samköra vissa delar i religonskunskap med både präster och Imamer på univeritetsnivå. Skulle troligen bli väldigt fruktsamma möten mellan forskning, kristna och muslimer, Nya möten, nya tankar och nya kontakter."
"Kanske kan det föra oss människor från olika länder närmare varandra, om vi förstår varandras religioner och kulturer bättre."
"Dels rättvisa mellan olika trossamfundsutbildningar ur statlig synpunkt, dessutom kan det nog uppfattas av en del muslimer som att Sverige är en öppen och pragmatisk stat istf en fundamentalistisk. Det är bra."
"En toppenbra idé! Naturligtvis behöver imamerna kunna hjälpa sina församlingsmedlemmar att förstå vad som gäller i Sverige och att sätta islam i relation till detta. En idé som ger möjlighet till nytänkande och en vitalisering av islam."
Dagens Nyheters ledarsida skrev en huvudledare som var mycket positiv till förslaget om en imamutbildning. . Den kan du läsa här .
Bland dem som svarat att de tycker att det är en dålig idé är det en vanlig synpunkt att staten inte ska stödja någon utbildning av religiösa ledare över huvud taget, oavsett vilken religion.
"Rimligt vore att staten helt drog sig tillbaka från religion, och därför låt respektive trossamfund på egen hand och bekostnad lösa detta."
Så kan man absolut tycka och jag kan se argumenten för en sådan hållning i en sekulär stat. Men det är inte den väg vi valt i Sverige och huvuddelen av Europa.
Här har folkrörelser, alltifrån politiska partier över studieförbund till folkdansgillen, ansetts ha sådan betydelse för samhället att de inlemmats i ett nät att statliga bidragsformer. Kyrkor och samfund får också en hel del statsstöd, även sedan statskyrkan i någon mening avskaffats. (Jag skriver "i någon mening" för vi har ju flera rester av statskyrkosystemet kvar, till exempel att statschefen måste tillhöra Svenska kyrkan.)
Några smulor av detta ekonomiska stöd har också hamnat hos muslimerna. Vi har redan både statsfinansierade fängelseimamer och sjukhusimamer.
Man kan som sagt tycka att allt detta är fel. (Jag tycker Svenska kyrkans särställning är fel och har gjort mer än de flesta för att uppnå en annan tingens ordning – stöd till utbildning och stöd till människor i särskilt utsatta situationer tycker jag däremot är rätt.)
Man kan också tycka att hela den process av "förstatligande" av folkrörelser som pågått i Sverige i årtionden är riskfylld och felaktig. Men det är likväl ett faktum att det ligger till som jag säger. Och frågan är varför en eventuell pånyttfödd renlärighet på detta område först ska drabba islam, den trosriktning som i dagens Sverige mer än någon annan är utanförskapets religion?
Liknande invändningar har också förekommit på några ledar- och kultursidor i dagstidningarna. Läs gärna mina svar till Stefan Arvidsson på DN Kultur här och Lars Gustafsson på Expressen Kultur här.
Jag har också fått en del brev och mail, och några svar från er rådgivare, som är mycket negativt inställda till islam. Det oroar mig att den stora majoriteten moderata muslimer kommit i skymundan, och att fanatiker och fundamentalister fått sätta bilden av vad islam är för något.
Jag är övertygad om att en fredlig och harmonisk samexistens är möjlig. Religionsfriheten, alltså friheten att omfatta och utöva vilken religion man vill, är grundläggande, liksom en vidsträckt tolerans som emellertid måste göra halt vid intoleransen, alltså inte omfatta handlingar som inskränker andra människors motsvarande rättigheter. Det är i sig inget problem att invandrare från muslimska länder vill utöva sin religion. I själva verket är det ofta tvärtom.
Religiös gemenskap kan betyda mycket för integration. Den skapar identitet och trygghet i en ibland kaotisk tillvaro i ett nytt land. Invandrarkyrkor och judiska församlingar erbjuder många exempel. Här finns, tror jag, en stor potential. Om de ungefär hundratusen människor som regelbundet besöker en moské i Sverige möter religiösa ledare med kunskaper om och förankring i det svenska samhället kan det leda till en bättre integration.
Med vänliga hälsningar
Lars Leijonborg
Men den mannen har ingen kontakt med denna planet alls, tror jag... Jag är svårt skakad! Vad är det för några världsfrånvända människor som styr detta land?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar