Denna mamma fick sin dotter våldtagen på Byåsen i april. I ett öppet brev beskriver hon övergreppet på flickan.
Publiserat: 18.06.2011 kl. 10:41
Ändrat: 18.06.2011 kl. 10:59
«Det finns någon i Trondheim som vet vilka dessa våldtäktsmän är. Meddela polisen och var en människa – håll inte tillbaka det du vet, för att beskydda detta djuriska uppförande.
En 17 år gammal flick ska ha blivit våldtagen på Byåsen natten till den 9:e april. Detta är en av fem överfallsvåldtäkter och våldtäktsförsök i Trondheim i loppet av drygt två månader. Ingen man är än så länge gripen för gärningarna. I ett brev till Adressavisen berättar flickans mor vad dottern upplevde den natten. Mamman önskar inte att kommentera saken mer, men flickans advokat, Sigurn Dybvad berättar att brevet är ett rop på hjälp. Det är mammans bön till ortens invånare och till polisen (brevet är något förkortat):
«Natten till den 9:e april i år blev min 17 år gamla dotter våldtagen i Bøckmannsveien i Trondheim. På väg hem till en väninna efter en fest tog hon det fatala valet, som hon hade blivit varnad för i alla år: gå aldrig ensam ute på natten. Tre välklädda arabiska unga män möter henne på toppen av Bøckmannsveien.
De verkar resurstarka och pratar bra norska. Mellan sig pratar de arbiska och till henne pratar de norska. Den ene blir obehaglig efter ett tag, påträngande. De virker ressurssterke og snakker godt norsk.. Hon ber honom sluta och säger att hon måste gå.
Som på kommando, samtidig, så snurrar de andra runt och springer upp över vägen Hon står helt ensam med den tredje, den mörkaste. Situationen är mycket obehagligt, hon är rädd och ensam, och hon ber honom om att gå.
Han vrider om hennes arm i ett polisgrepp, trycker ner henne i diket och våldtar henne. Hon ropar efter hjälp. Ingen hör henne. Hon har en skada i revbenet på ena sidan. Med hans vikt över sig har hon fruktansvärda smärtor i revbensskadan. Hon ber honom lätta på trycket på grund av smärtorna i revbenen. Han lyfter en hand och trycker, sticker, pressar, långa fingrar in i skadeområdet i revbenen.
Mardrömmen har börjat
Min 17 år gamla dotter ligger i ett dike och gråter i en timme innan hon klarar sig att resa sig upp och gå hem till sin väninna. Ett och ett halvt dygn senare så är mitt hjärta krossat.
Det tar ett och ett halvt dygn innan jag får veta något. Skam, förtvivlan, att ha varit på fel ställe vid fel tillfälle, att ha gjort något som hon inte fick lov till, gör det svårt att berätta om. Vi åker direkt till våldtäktsmottagningen samma kväll. Två dagar efter övegreppet blir hon undersökt på alla tänkbara sätt, bevis säkras från kläder och kropp, foton blir tagna. Vacciner, mediciner, och alla slags tester blir tagna.
Det går chockvågor genom familjen, syskonflocken, släkten, vänner och deras barn. Alla gråter och tröstar varandra. Skammen och förtvivlan vill hålla det hemligt, verkligheten är så chockerande inte kan låta bli att berätta – och alarmera.
Vi har fått advokat, och hon kommer snabbt in till förhör hos polisen. Det är en stor påfrestning för henne att berätta hela historien för en totalt främmande person. Vi stöttar och hjälper på alla sätt vi kan.
Polisen har duktiga människor som är specialtränade för att göra denna typ av förhör, och de är rädda om henne. Hon berättar osedvanligt klart, detaljerat och tydligt om det som har skett. Hon kommer ihåg många detaljer, och kan ge en precis beskrivelse av gärningsmännen.
Det går chockvågor genom familjen, syskonflocken, släkten, vänner och deras barn. Alla gråter och tröstar varandra. Skammen och förtvivlan vill hålla det hemligt, verkligheten är så chockerande inte kan låta bli att berätta – och alarmera.
Vi har fått advokat, och hon kommer snabbt in till förhör hos polisen. Det är en stor påfrestning för henne att berätta hela historien för en totalt främmande person. Vi stöttar och hjälper på alla sätt vi kan.
Polisen har duktiga människor som är specialtränade för att göra denna typ av förhör, och de är rädda om henne. Hon berättar osedvanligt klart, detaljerat och tydligt om det som har skett. Hon kommer ihåg många detaljer, och kan ge en precis beskrivelse av gärningsmännen.
Teckningen – var är polisen?
Under mitt första samtal med krimvakten, tre dagar efter våldtäkten hade skett, så frågade jag de gjorde teckningar. Jag fick veta att det var sällan det skedde, men att det hände. Det kostade pengar, man måste hämta en tecknare från Krispos i Oslo, man måste hämta tillstånd från åklagaren. Vi hade dialog med polisen under de följande veckorna, och jag tog upp frågan många gånger; genom advokaten och direkt till polisen. Min dotter mindes osedvanligt många detaljer då hon hon förhördes om man jämför med andra unga kvinnor som är traumatiserade på samma sätt. Hon gav en exakt beskrivelse av gärningsmännen. Vad kostar det att flyga upp en tecknare från Oslo en dag, som sitter tillsamman med henne och tecknar? 15.000 kronor? 20.000 kronor? Er det värt att spendera 15-20 000 kronor på att få en bra teckning av de tre våldtäktsförbrytare som terroriserar orten vi bor i, och skrämmer alla kvinnorna, föräldrarna och familjerna. Ska inte polisen ha pengar nog för att ta ett sådant beslut?
I dag har vi fått veta att teckningen ska göras. Jag hoppas att hon minns lika kristallklart som för två månader sen. Vi samarbetar allt vi kan med polisen, även om det är smärtsamt.
Reaktionerna
Jag vet inte hur många gånger hjärtat har känts krossat, och jag vet heller inte hur många fler gånger jag tål.
Det är det konkreta och några gånger de små sakerna som river hjärtat i småstrimlor.
Det mörka draget över ansiktet på mitt barn som inser att hon inte får avslutat skolan.
Den slitna, tomma blicken på mitt barn som inte har sovit på många, många nätter.
Smärtans uttryck, från lugn till utagerande gråt och ilska, till mörka, inåtvända och tunga stämningar hos mitt barn som ofta har varit full av skratt och liv.
Jag är en varghona. Jag ropar ut min smärta när barnen är ute ur huset, jag ber till en gud jag inte tror på att de blir tagna och inte kan göra mer skada. Jag biter strupen av den man som våldtar min dotter. Tre män planlägger och samarbetar om att angripa en tio år yngre försvarslös tonåring i mörkret.
Kan man kalla det för män? Kan man kallad det för människor? Hur kan en tio minuters bestalisk handling skapa så stora ringverkningar av smärta och lidande i så många människors liv?
Ett nytt chockmeddelande kommer: 14-åringen vi trodde klarade sig undan med ett våldtäktsförsök och skräck, har tagit sitt eget liv efter en gruppvåldätkt. Det är ofattbart att förstå hur en mamma ska ta sig igenom något som detta, och det gör situationen hemma hos oss mycket värre. Vad är det för slags människor vi har bland oss?
Norrmän är vänliga. De är också färgblinda
Alla män av utomeuropeiskt upprinnelse får lida unde våldtäktsvågorna till slut. Nordmän är vänliga, med de är också färgblinda. Man ser inte skillnad på en adopterad, första- eller andragenerationen afghaner, marockaner, negrer, somalier, pakistanier, en välintegrerad man av utländsk härkomst, eller en asylansökare som bor här illlegalt. An vet inte vem som är vem, och med en hudfärg annan än vår egen, så blir alla katter grå. Detta går ut över alla invandrare som ser ut som just invandrare. Det kommer inte ske över en natt, men över tid: en långsam, smygande, askyaktig hållning mot människor av utländsk härkomst som är mörkare i huden än vi är
Jag går runt på gatorna och tänker: är det han? Han liknar, är det han? Det som förr var en positiv inställning till det mångkulturella samhället, är nu snudd till avsky för män från kvinnoundertryckande samhällen.
Det är inte ett mentalt val, det är en instinktiv beskyddelsereaktion. Vem av er vållar min familj så mycket lidande? Det är självklart orättvist. De flesta invandrare vill få bort dessa männen lika mycket som vi från Trondheims gator.
Låt oss samarbeta.
Afghanerna i Oslo slog sig ihop och hittade våldtäktsmannen på två timmar
I Oslo våldtog en afghan två kvinnor med tre dagars mellanrum. Polisen gick ut med foto och namn, och ryktet gick som en blixt genom den afghanska miljön i i Oslo De är 3-4000 stycken, och de känner alla varandra. De blev ringt och skickat sms och miljön hittade sjäva gärningsmannen i loppet av två timmar, och tvingade honom att anmäla sig hos polisen. 23 år gamla Khan och hans afghanska landsmän sa: « Detta är dåligt för staden vår, och ger de afghanska män i Oslo ett dåligt rykte. » Det får de respekt av i det norska samhället.
Det är någon i Trondheim som vet vilka dessa våldtäktsmän är. Berätta det för polisen. Och var en människa – håll inte tillbaka det du vet, bara för beskydda ett djuriskt uppförande.
Tre män har överfallit min dotter - så här ser de ut:
Tre män har förföljt och planlagt en våldtäkt på min dotter, en har genomfört det.
De är unge män i åldern 23-29 år, och pratar bra norska brytning; en blandning av trønder- och oslodialekt.
De verkar ha det det gott ställt, de går runt på gatorna med en självgod «cocky» hållning.
Fint klädda, går i svarta och vite kavajer, och har pomade eller gele i håret, jeans.
Två är ljusare i huden än den tredje, och även kortar än han är i längd.
De är 1,75 – 1,80 höga, runda i kroppstypen utan att være tjocka (satta?).
Gärningsmannen är lång och slank Han är vältränad och stark, 183-190 cm lång. Håret är svart, kortklippt, men står lite högt upp på mitten av huvudet. Han har ett rent ansiktet, ren hud som är mörkt brun, stora bruna ögon och kariktäristiska täta ögonbryn, som växer tätt ihop. Han har en tydlig örnnäsa. Han hade skägg…inte fullskägg, inte tredagarsskägg, men något mitt emellan. Han har långa slanka, starka händer och är vältränad. De pratar samma språk, men gärningsmannen kan vara från ett annat land än de två andra. Han är mörkare i huden.
Till alla i Trondheim som har sett någon som liknare, och till alla i Trondheim som är i kontakt med invandrarmiljöerna, till dig som vet vem detta är:
Tänk dig om, tänk tillbaka på vem du har sett eller mött genom åren. Är det någon som passar på denna beskrivelse? Anmäl alla misstänkta till polisen. De tar inte fel man. De ser direkt om det är fel man. Det är till stor hjälp för dem i efterforskningen.
Alla som jobbar på asylmottagningarna, lärare i ungdomsskolor och andra som jobbar med invandrare, ni som driver gym, ni på Soc som betalar ut stöd, invandrarkvinnorna, med männen; fråga alla, prata med alla, låt inte en skoltimme eller kväll på fritidsklubben gå förbi utan att ni tar upp detta ämne.
Till alla invandrarorganisationer: Prata om detta i alla forum, i alla sammanhang. Ring varandra, sänd sms, kommunicera på Facebook och Twitter: det är någon som kan ha hört något som verkar misstänksamt? Är det någon som vet något om dessa unga män som våldtar våra kvinnor och barn? Ge er inte förrän ni vänt på varenda sten.
Vi vet att det finns någon i Trondheim som känner dessa män – hjälp polisen att få tag på dem innan nästa vecka har gått och sommarlovet börjar. Låt oss tillsammans beskydda kvinnorna våra från våldtäktsförbrytarna i sommar. Hjälp dottern min att känna sig trygg när hon går ut genom dörren igen, går ut för att ta tillbaka sin stad.
Min dotter sover, med ett trött drag i ansiktet. Hon ser yngre ut. Min underbara, söta, kreativa lilla flicka, med ett stort leende på munnen och ett stort hjärta för andra. En vacker ung kvinna som har blivit en livrädd ung kvinna på två månader. Jag hoppas innerligt att hon klarar sig igenom detta, att det om något år kan bli till ett otäckt minne, något som inte längre styr hennes liv. Och som kanske kan vändas till en insikt – där hon kan hitta styrka att hjälpa andra i samma situation.
Vad kan vara värre än detta?
Så kommer jag på det. Det sitter en mor någonstans i Trondheim. Hennes barn kommer aldrig mer hem. Det är outhärdigt. Detta skall vi inte tolerera.
Norge i April: Tok livet sitt fire uker etter voldtekt
/Fröken Sverige - röstar självklart på www.sverigedemokraterna.se
Ge bidrag Anser ni att bloggen är viktig och bör leva vidare? Hjälp till att stötta den genom att skänka ett bidrag genom Paysonknappen eller till Jihad i Malmö´ s postgiro/plusgiro 76 78 42-8, glöm INTE att märka betalningen med "FS". Tack för Ert stöd!
